Min erfarenhet av vändningsförsök i vecka 36+förlossning

Nu är det faktiskt tungt. Vi har stora beslut att ta denna vecka, Viktor och jag. Allt går snabbt nu och jag hänger inte riktigt med. 
 
Jo, vi var och gjorde vändningsförsök igår. Och som det kanske går att räkna ut via det jag redan skrivit, så gick det inte så bra. Detta misstänkte jag nästan, innerst inne visste jag nog om det. Liten har suttit i säte i flera månader och har inte ens försökt att röra alltför mycket på sig. 
Men i alla fall. 
 
Vi hade tid 10:30 och behövde inte vänta så länge i väntrummet, så det var skönt. Vi blev hänvisade till ett riktigt förlossningsrum och jag fick ligga i en sjukhussäng med ctg på magen. Mätningen tog väldigt lång tid, lite över 30 minuter. Under tiden fick jag en venkateter, det gjorde lite ont att sätta in och sedan ömmade det rejält under tiden den var insatt. Under tiden ctg-apparaten mätte hjärtljuden så väntade vi på läkaren och drack saft vi hade köpt med oss, visa av erfarenhet från förut då man blir rejält törstig av att vara där inne. Läkaren kom efter vad som kändes som en evighet och barnmorskan hunnit vara inne hos oss tre gånger och kontrollera ctg-apparaten som till och med hon tyckte mätte ovanligt länge. En ultraljuds-maskin kördes in och jag fick byta om till sjukhusskjorta så fort ctg-mätningen var färdig. De kollade bebisen med ultraljudet och läkaren bestämde hur hon skulle vända barnet, i vilken riktning och så. Hon talade om för oss att bebisen ligger i profil, med ryggen och rumpan åt höger och armar och ben åt vänster med huvudet i mitten någonstans. Jag såg inte särskilt mycket för nu är ju bebisen så pass stor att man bara ser delar och inte en hel bebis på ultraljuden. :p Hon mätte också fostervattnet och kollade moderkakan och lite sånt.
 
Efteråt var det dags för bricanyl- alltså läkemedlet man får i venkatetern för att livmodern ska slappna av. De bad mig tala om när jag kände hjärtat rusa (då det börjar göra det av läkemedlet), vilket jag kände bara på några sekunder efter att de gett mig det. Det kändes som att jag var ute och sprang och var väldigt obehagligt. Blev otroligt varm och sträckte mig efter Viktors hand. 
Sedan började läkaren knåda runt på magen. Det gick skitdåligt. Jag hade blivit varnad för att det kunde kännas "lite obehagligt" men för mig var det beyond obehagligt. Vill understryka att detta är MIN erfarenhet, det behöver inte göra ont eller ens kännas något. Det är individuellt. Men för mig gjorde det djävulskt ont. Det kändes som att någon försökte vrida om hela mitt inre och bryta av mina revben samtidigt. Jag glömde andas innan jag lyckades fånga upp mig själv och andas in och ut på det där sättet som jag lärt mig på min förlossningsförberedande kurs i samband med vattengympan för gravida. Det hjälpte lite grann. Kände mig så pinsam på något sätt men ögonen tårades av smärtan och jag kände mig så himla ynklig. Läkaren och barnmorskan kämpade på i fem minuter innan de gav upp och konstaterade att barnet låg som det låg och inte gick att rubba. Läkaren sa att barnets rumpa gick att lyfta men att vända hen om var omöjligt. Huvudet ville inte följa med. 
Jag hade knipit ihop ögonen under hela vändningsförsöket och tvingat mig själv att andas så jag såg ingenting men Viktor sa att de hade kontrollerat barnet hela tiden noga med båda ultraljudet och ctg:n så det kändes tryggt. Läkaren hade tydligen nästan stått på min mage, då hon varit tvungen att ta i ordentligt. Efter fick jag ha ctg på magen igen. Min mage var helt öm och känns fortfarande ärligt talat som ett enda blåmärke, över ett dygn senare. Jag fick i mig lite saft och Viktor stod vid mitt huvud och torkade mina tårar som rann som en kran vid det här laget. 
När ctg-mätningen var klar (denna mätning tog också över 30 minuter) kom läkaren in igen och samtalade med oss vad nästa steg blir. Imorgon ska jag röntga mitt bäcken och på torsdag ska jag träffa läkare och samtala om min förlossning. Hon bad mig gå hem igår och tänka över mina alternativ. Vilket då innebär att antingen föda i säte med alla risker som innebär eller föda med planerat kejsarsnitt också med allt vad det innebär. Anledningen till att jag ska mäta mitt bäcken via röntgen är just för att kolla så att det ens är stort nog att genomföra en sätesförlossning. 
 
Ärligt talat, vad jag är mest ledsen och gråter över just nu är att det inte var såhär det skulle bli. Jag vet att man inte kan planera sin förlossning, men man kan ju tänka och önska. Och min önskan var att föda vaginalt, under förutsättning att barnet då ligger rättvänd. Sätesförlossning är som jag förstår det, en högriskförlossning som många landsting inte verkar göra längre förutom mitt då. Här får man välja och enligt läkaren så är deras rekommendation att föda i säte för att "det är bäst för barnet att födas vaginalt". Men hon sa att det är viktigt att jag också mår bra så jag verkar ha fått valfrihet. Kejsarsnitt känns också läskigt, det är något jag vet att jag nämnt tidigare att jag varit rädd för. Jag gillar inte operationer (okej, vem gör det egentligen? Men ändå.), jag är rädd och tänker miljoner katastroftankar. Dessutom måste jag väga in min framtid i detta. Kejsarsnitt innebär också risker och det känns läskigt att ha ett ärr i livmodern och kanske få komplikationer med att bli gravid igen och vi önskar oss syskon till barnet i framtiden. Jag tror dock inte en sådan komplikation är så vanlig, men jag ska fråga läkaren lite mer på torsdag när vi har alla resultat och så. 
 
Jag tycker det känns lite som att välja mellan pest eller kolera. Men jag måste ju invänta resultat från röntgen innan jag ens börjar fundera på sätesförlossning. Något annat jag tycker känns jobbigt är att föda i säte innebär att man inte kan välja så mycket på smärtlindring och det kan ändå sluta med akutsnitt. Barnet kan få syrebrist under förlossningen och så. Det känns för mig bättre att ha ett planerat snitt än att veta att det ska göras akut och jag kanske måste sövas. Vid ett planerat får jag ändå vara vaken och mysa med min bebis under tiden som de syr ihop. 
Beslut måste i alla fall tas denna vecka. Jag och Viktor har vridit och vänt på det hela rätt mycket nu. Jag var extremt säker på snitt innan men nu när det är så verkligt så känns det bara så konstigt allting. Och nej, det blev inte ett extra vändningsförsök som jag fått besked om först, utan det som gjordes nu är det enda jag fått. Det finns ju fortfarande en liten chans att bebisen kan vända sig rätt och det hoppas jag verkligen på så jag inte behöver ta de här besluten. Men ja. Den chansen är inte så stor. 
 
Nja, just nu känner jag mig ärligt talat rätt uppgiven. Denna veckan är inte alls kul och jag typ hatar lite grann att det är midsommar samma vecka. Försöker läsa på allt jag kan just nu och ta en dag i taget. 
 
Min största önskan just nu: En frisk bebis som vänt sig rätt. 
 
Så nu vet ni. Om någon var nyfiken. :) Jag återkommer... 
Gravid 2017, Tankar och funderingar | | Kommentera |

53 dagar

Jag är så himla trött. Det är ganska jobbigt. Sista trimestern tröttheten har verkligen kommit igång på allvar och förutom det så är jag lite psykiskt utmattad också. Jag orkar inte riktigt tänka. 
Idag klippte vi Noomie på förmiddagen, känns skönt att ha fått klippa ner hennes päls innan den blev för lång. Nu är hon fästingskyddad också, skönt. Hon skulle behöva vaccineras också så måste beställa tid till det. Dock löper hon just nu så jag vet inte om vi ska vänta till efteråt eller köra på nu. Huvudsaken är att det blir i år i alla fall. Sedan har jag varit och köpt en svinhårsborste till mitt hår och fläckborttagningsmedel då Noomie började löpa på natten igår och blodade ner vår säng. :p Viktor lagade köttbullar, potatis och lingonsylt och jag gjorde gräddsås. Så himla gott. Sedan har vi mest bara slappat i stora sängen och jag har njutit för fullt av att det inte är 300 grader utomhus. Förlåt solen, men jag klarar verkligen inte av den här hettan just nu. Kan vakna på natten av att det känns som att jag brinner inifrån och det har hänt att jag måste ta en sval dusch för att ens kunna fortsätta sova. Får se hur vädret utvecklas, om det blir massor av  sol igen snart eller om vi får vår vanliga svenska sommar. ^^ Personligen föredrar jag regnet just nu... 
 
Försöker kika på aktiviteter som man kan göra nu under de sista dagarna av graviditeten så att jag inte klättrar helt på väggarna. Känns som att jag börjar göra det nu samtidigt som jag faktiskt inte orkar så himla mycket. Mina foglossningskänningar har verkligen blivit värre och det är inget kul alls. Jag hoppas att jag kommer att känna mig piggare än vad jag gör nu efter förlossningen för jag saknar verkligen att känna mig pigg och aktiv. Aktiviteter jag nu har kommit på/fått förslag på är: 
 
- Baka och laga mat. 
 
- Städa och fixa hemma. 
 
- Packa BB-väskan. 
 
- Spela spel. 
 
- (I mån av ork): Gå på utställningar på museumet, gå på bio. 
 
Lär få komma på fler aktiviteter, men dessa har jag hittills i alla fall. Jag ska också sy klart lite kläder till mina dockor som jag tycker om att pyssla med när jag ligger uppbullad med kuddar i sängen och kollar på Youtube. Sedan har jag min vattengympa en gång i veckan också. 
 
Kan inte låta bli att känna att tiden ska gå fortare nu. 53 dagar kvar. Känns som en evighet men förhoppningsvis går det fort. Sommardagar har ju en tendens till att försvinna i alla fall så det ska nog gå bra. :) 
Tankar och funderingar | | Kommentera |

Några bra saker

Idag är det torsdag och röd dag. Är så skönt med lite ledigt och att Viktor är hemma. Från och med nästa onsdag kommer han förmodligen att vara hemma betydligt mer, vilket ska bli jättemysigt. Känns skönt också för då kan vi förbereda för bebisen i lugn och ro.
 
Jag har haft/har fortfarande till viss del en rätt låg period. Vilket förmodligen kan bero på den ökade känsligheten nu under graviditeten. Men jag vägrar att låta några dumma tankar vinna över mig. Jag är så mycket starkare än så. Och jag är glad att jag är det. Jag vet att jag har kommit långt. Jag får bara fortsätta att kämpa (lite pepp till mig själv). 
 
Jag tänkte att jag skulle ta tillfället i akt att lista några saker som är extra bra och extra positiva just nu. Just för att jag faktiskt behöver pigga upp mig själv lite. Den här hormonkänsligheten is gonna be the death of me känner jag ibland. Idag höll jag på att bryta ihop över en skitsak. Men som sagt. Fortsätta att kämpa. Andas. En sak i taget. 
 
Saker som är extra bra just nu: 
 
 
- Att det är sommar. Älskar det fina vädret och att det är soligt mestadels av tiden även fast jag inte orkar att vara ute i solen jämt. Även fast jag nyser av att jag är allergisk när folk klipper gräset utanför. Och till och med även fastän jag är för varm för det mesta. Så tycker jag det är så skönt att värmen är här igen. Det här är utan tvekan den bästa tiden på året. 
 
- Svala duschar. På grund av ovanstående. Så skönt att duscha av sig med kallvatten när man känner sig överhettad och sedan lägga sig i sängen med en sval fläkt. Njuter av det varje dag, helt underbart. 
 
- Att vi äntligen har börjat komma igång att rensa och fixa här hemma. Är så trött på vår lägenhet, hur mycket onödigt vi har samlat på oss som vi aldrig orkar att göra oss av med. Men nu vill jag verkligen ha det fixat och äntligen, äntligen har vi börjat att komma igång. Är ju bäst att göra det tillsammans, så vi inte råkar göra oss av med varandras grejer eller så. 
 
- Roliga let's plays på Youtube att kolla tillsammans med Viktor. <3 
 
- Att Pretty little liars har börjat sända igen. 
 
- Att jag faktiskt ser oerhört mycket fram emot mitt liv som mamma. Försöker ta en dag i taget och är så tacksam för varje dag som passerar som går bra.
 
- Att jag insett att jag faktiskt inte orkar bry mig om sådana som inte bryr sig om mig. Det är inte värt min energi. 
 
- Vattenmelon. Så otroligt gott att svalka sig med och bra att få i sig vätska. Det är ju verkligen viktigt när det är varmt ute. För att inte tala om hur gott jordgubbar är....! Jag tror dessa två är mina nya cravings. 
 
 
Allmänt, Tankar och funderingar | | Kommentera |
Upp