Novell: Mötet

För några veckor sedan deltog jag i en novelltävling, men fick tyvärr ingen placering. Inget jag deppar över- det var bara roligt att ställa upp! Texten skrevs dessutom på tjugo minuter så jag ansträngde mig inte så mycket utan såg det mest som en rolig grej! Men eftersom den inte blev placerad så tänkte jag lägga ut den här. Lite helgläsning kanske. ;) 

Min novell- mitt material! 

/Nessie

 

Jag sitter på min plats längst in i hörnet på det lilla caféet vi bestämt att mötas på. Här har jag suttit många gånger, intill det stora, ljusa fönstret och sett människor skynda förbi på gatan. Bland alla Espresso House, Wayne’s coffee och andra typer av kedjor finns det här lilla unika caféet mitt i min hemstad. Inredningen går i en intensiv färgskala av blå, grön, rosa, gult och turkos. Istället för riktiga bord och stolar, finns små soffor och fåtöljer, med bord så små att man får böja sig ner för att komma åt det man beställt. Caféet ger en väldigt hemtrevlig känsla. Det är mitt favoritställe i hela centrum. En plats jag kan slappna av och vara mig själv på. Hit går jag ofta. Nu sitter jag här, en helt vanlig och regnig torsdag i april och väntar.

På Dig.

Att vänta på Dig är inte som att vänta på en kompis. Hade jag gjort det, hade jag lutat mig tillbaka, kanske bläddrat i någon tidning tills den jag skulle möta upp står över mig och flinar och säger hej. Jag hade slappnat av för jag hade varit säker på vem som skulle komma. Men Du och jag har aldrig träffats. Idag, den här torsdagseftermiddagen är första gången. Därför sitter jag nu här, rakryggad och vägrar att luta mig tillbaka trots att den sköna fåtöljen vid det här laget håller på att ge mig nackspärr. Jag stryker med fingrarna mot mina lår för att det inte ska märkas att jag har handsvett. Men det är lönlöst, för det kommer alldeles säkert att märkas i alla fall. Händerna blir varma och fuktiga sekunden efter ändå. Tyget på mina leggings som smetar åt benen blir också fuktigt där mina händer varit. Jag har redan tittat mig själv i spegeln för att kontrollera att smink och hår ligger som det ska. Det gör det, men jag måste ändå titta igen efter två minuter. Vem vet vad som kan hända på två minuter?

Tittar på klockan gör jag också hela tiden. Varje sekund som går känns som en timme. Mobilen börjar få dåligt batteri och jag svär över att jag inte hann ladda den innan jag gick hemifrån. Jag kanske ser lugn ut på utsidan, men inuti mig stormar hela havet. Medan de andra gästerna sitter djupt försjunkna i någon bok eller knappar på tangenterna på sin laptop och människorna på gatan utanför rusar mot sina vanliga liv kors och tvärs, sitter jag här och nästan darrar av nervositet. Det spelas någon lugn musik i högtalarna, men jag kan inte fokusera på den.

Vi träffades på en sådan där sida, där folk som har svårt att få kontakt med andra i verkligheten träffas. Din profil talade om att Du är i min ålder och att vi har minst tre gemensamma intressen. Det fanns en bild också. Såklart. Jag fastnade för Ditt utseende, även om det inte var ”kärlek vid första ögonkastet”. Men det var någonting med Dig, kanske dina blågröna ögon, som gjorde att min blick fastnade lite extra på det där fotot. Jag kände mig modig och skickade ett mail samma kväll. Handflatorna svettades redan då. Som om de aldrig gjort någonting annat när jag tänker på Dig.

Du svarade och vi skrev. Några dagar blev veckor, veckor blev månader. Till sist sade Du att Du skulle till Min stad med Ditt jobb. Om vi kanske kunde träffas? Jag kände mig spontan och sa ja.

Nu sitter jag här och väntar. Tiden tickar på och fjärilarna djupt inne i magen verkar ha förökat sig. Tankar kommer och går hela tiden och jag känner mig osäker. Osäker inför Dig. Att skriva på nätet har känts bra och avslappnat och plötsligt ska vi ses utanför datorskärmarnas trygga sken. Plötsligt är vi så sårbara båda två. Nu måste orden komma snabbare än vad de kanske gör online. Jag kan inte längre sitta och fundera i all evighet på vad jag vill säga till Dig. Nu kommer Du att se allt. Hur jag fumlar med orden när jag blir nervös. Hur mitt hår alltid tycks vilja täcka mitt ansikte som jag envist försöker slå undan med handen, men som alltid kommer tillbaka och lägger sig där. Som om det vet att jag egentligen inte vågar synas. Att mina öron har en tendens till att bli röda och finns det eventuellt någon finne jag glömde täcka över?! Herregud. Jag tar upp spegeln igen, den slinter nästan ur handen på mig. Letar febrilt efter någon o-övertäckt finne och låter mina kalla fingrar försiktigt fara över ansiktet fastän jag vet att det förstör makeupen. Nej, jag hittar ingen. Jag pustar ut lite grann.

Du känns som den mest självsäkra i hela världen. Du är säkert inte alls nervös. Vem vet, Du kanske gör det här ofta? Jag har aldrig träffat någon såhär förut. Borde jag ha gjort det? Som någon slags övnings-runda? Jag skulle vilja skrika ut ”Hjälp, jag vet inte hur man internet-dejtar!” men det är nog patetiskt. Borde jag ha googlat på nätet om hur man uppför sig? Kanske konsulterat en vän i frågan innan jag gick hit? Istället har jag valt att hålla Dig hemlig. För att slippa folks undran, men nu sittande i min turkosa fåtölj börjar jag ångra mig.

Är det här en dejt förresten? Eller bara något helt avslappnat? Vaddå, vi träffas väl bara som vänner? Du kanske inte ser det här som en dejt. Jag kanske inte alls är någon speciell Du ska möta upp. För Dig kanske detta bara är en helt vanlig torsdag i regnet i april? En paus mellan jobbmöten och den afterwork Du ska gå på sedan. Tänk om jag missuppfattat hela situationen?

Tänk om Du inte gillar mig? Tänk om jag blir en sådan som Du kommer skratta åt ihop med dina kompisar senare. Det finns så mycket ”tänk om”. Jag tar ett djupt andetag och försöker tysta fjärilarna och ångesttankarna som pockar på uppmärksamhet inuti mig. Det får bära eller brista nu.

Luften darrar när någon till slut öppnar dörren och kylan utanför letar sig för några sekunder in. Jag ryser till.

 Personen som kommer in ser förvirrad ut och söker med blicken över lokalens yta. Det tar några få sekunder innan jag förstår att det är Du. Plötsligt kan jag nästan inte andas. Du ser bättre ut än Du gjorde på kortet. Det är allt jag hinner tänka innan Du står framför mig, för Du har hittat mig också. Du står där och ler och plötsligt känns det som att tiden står stilla. Jag kan inte höra eller se någonting annat. Det är som att Du har bildat någon magisk bubbla runt oss. Som bara vi två existerar i. Ditt hår är vått av regnet och det droppar ner på det lilla gula bordet. Jag får äntligen kontroll över mina fötter som tycks ha fastnat i marken. Ställer mig upp och vi kramas. Som om detta inte alls är första gången vi träffas. Jag kan känna hur varm Du är, trots vädret utanför.

Hej, hör jag Dig säga. Jag svarar tillbaka.

Hej.  

Mitt novellskrivande | Nessie, Skriva, författare, kreativt, novell | | Kommentera |
Upp