Förlossningsberättelse del 1 (kejsarsnitt)

"I torsdags var vi hos läkaren och i onsdags röntgade jag mitt bäcken. Hela veckan har vi tänkt och tänkt och nu har vi gjort upp en plan om hur vi ska gå tillväga när lilla bebisen ska komma till världen. Fick ställa alla våra frågor och ta upp oro, risker och säkerhet... Helt enkelt alla våra funderingar och fick bra svar på dem. 
 
I samråd med läkaren har vi kommit fram till att det absolut bästa och säkraste för både mig och bebis är en vaginal förlossning. En som får starta av sig själv (i säte får man nämligen inte sätta igång förlossningen på medicinsk väg). Jag/vi kommer att få ha en läkare hos oss under hela förlossningen samt barnmorskor och så. Det kommer att vara lite fler personer närvarande än vad det vanligtvis är när det är dags att föda. Bebisen är under ständig övervakning och går det inte kommer förlossningen att avbrytas med stoppande läkemedel och det kommer att förberedas för ett kejsarsnitt med ryggbedövning som gör att jag kan vara vaken och medveten under tiden. Då har bebisen också fått en chans att förbereda sig för att kunna andas och kommer förmodligen inte behöva lika mycket, om någon alls, andningshjälp när den kommit ut. 
 
Innan detta samtal tänkte jag jämt att jag aldrig skulle föda i säte. Sätesförlossning är när rumpan kommer ut först istället för huvudet, som det normala är. Ville bara säga det ifall någon undrar. Men i alla fall. Innan tänkte jag att jag aldrig skulle göra det utan istället begära planerat kejsarsnitt. Kan ju säga att det var före, ja långt före jag faktiskt satt i denna situation för jag trodde faktiskt inte riktigt att jag någon gång skulle behöva ställas inför detta val på riktigt. Visst att det kan bli snitt det måste man som föderska vara beredd på oavsett vad, för man kan ju inte planera en förlossning. Det KAN bli kejsarsnitt oavsett om barnet ligger med huvudet före eller ej. Men vad jag försöker säga är att det var lätt att ta ett beslut när jag bara tänkte och ännu inte behövde ställas inför valet mellan vaginal förlossning och kejsarsnitt för just då var det så självklart att jag skulle ha en vaginal förlossning  och det var så självklart att huvudet skulle vara fixerat i bäckenet vid den här tiden för det brukar ju vara så. När jag fick höra att barnet var felvänt så blev allt plötsligt lite annorlunda för man kommer inte ifrån att det är lite annorlunda att föda så och det finns en del kriterier man måste uppfylla för att få föda vaginalt så. Det finns också landsting som inte vågar sig på den här typen av förlossningar utan istället görs kejsarsnitt. Jag fick mäta mitt bäcken då det inte får vara för litet för en vaginal förlossning i säte, vilket det tack och lov inte var utan istället långt över gränsvärdena. Vårt barn vägde bara två kg vid det senaste tillväxtultraljudet i måndags och är en lite mindre bebis. Om inte bebisen har kommit innan beräknad födelse så ska vi på ännu ett tillväxtultraljud (TUL) och visar det sig att bebis är så mycket som ett gram över fyra kg så blir det kejsarsnitt ganska så omgående runt där. Det är lite läskigt att tänka på att det finns en lite högre risk för oss att det kan bli snitt, för jag är så operationsrädd och vill egentligen inte alls göra ett kejsarsnitt oavsett hur jag kände angående sätesförlossningar förut. Men bebis måste ju komma ut på ett eller annat sätt och blir det snitt så blir det och då är det bara för mig att acceptera och försöka komma över den här rädslan. Jag får påminna mig själv om att jag egentligen är modig och har klarat av saker jag tyckt varit jobbiga/läskiga förut. Får påminna mig själv om att det kommer att gå bra. Känns svårt att peppa sig själv nu bara... Vi pratar mycket om förlossningen här hemma och ser båda väldigt mycket fram emot den. Jag hoppas verkligen att bebisen vill komma snart och att jag inte gärna går över tiden allt för mycket. Just med tanke på detta känns det som att gå över tiden vore extra jobbigt. Men det finns ju inte så mycket man kan göra, bebisen kommer ju ändå när den vill... :) 
 
Detta inlägg tog lång tid att skriva, jag är så otroligt trött och har skjutit på det och skrivit på det här inlägget i ett par dagar så nu sätter jag punkt här. Får se hur mycket bloggning det blir framöver nu, för jag är verkligen hemskt trött nu under den här sista tiden. I helgen gick vi in i vecka 37 så nu är det ju väldigt nära med förlossning för oss! Vi håller alla tummar och tår här hemma om att det ska gå bra. Snart, snart, snart får vi träffa lillan. Förlossningsväskan är 90% packad och idag har vi köpt blöjhink och myggnät. Ber om ursäkt ifall min text är rörig, men ville skriva en uppdatering, inte minst för att själv kunna titta tillbaka på detta och minnas den här perioden i mitt liv och hur det var och kändes. Jag kan säga rakt ut att jag är rädd och nervös, men jag har ett fantastiskt stöd i min underbara sambo som peppar och tröstar mig och finns där varje dag. Han är det bästa som finns. <3"
 
Detta inlägg skrev jag när vi precis hade varit på läkarsamtal efter vändningsförsöket som misslyckades. Hade tänkt att publicera det redan då, men av någon anledning valde jag att inte göra det. Detta var en jobbig period eftersom allt jag tänkt i mitt huvud blev omkullkastat. Vår bebis låg i säte hela graviditeten, vilket upptäcktes runt vecka 33 när barnmorskan kontrollerade magen. Vändningsförsök bokades in tre veckor senare vilket inte gick vägen som vi hade hoppats på. Både jag och Viktor önskade att vår bebis skulle lägga sig med huvudet neråt så vi kunde ställa in oss på en vaginal förlossning eftersom det var det som jag ville. När försöket misslyckades ville de inte göra något mer utan istället mättes mitt bäcken som uppskattades till att det var stort så jag skulle kunna få min vaginala förlossning. Dock blir det ju lite annorlunda i säte eftersom rumpan ju kommer först. Alla sjukhus vill inte genomföra denna typ av förlossningar, men här i Jönköping gör man tydligen det. På läkarsamtalet fick jag ett val att antingen vänta på spontan förlossningsstart då det är jätteviktigt med egna värkar under en sätesförlossning med risk att det kan sluta i akutsnitt eller göra ett planerat kejsarsnitt. Dock rekommenderade inte läkaren det senare utan ville att vi skulle invänta spontan förlossningsstart vilket vi också kände var bäst efter att ha noga övervägt risker och vad som var bäst för vårt barn. Så vi bestämde att försöka invänta en spontan förlossning, vilket kändes tryggt och bra om än lite nervöst. 
 
Problemet var dock att värkarna aldrig kom igång. Jag gick och väntade och väntade. BF-veckan var nervös då både jag och Viktor gick omkring hemma med pirr i magen och tusen tankar i huvudet. Hur skulle just vår förlossning starta? Skulle vattnet gå eller skulle den börja med värkar? Hur kändes värkar egentligen och när vet man när det är dags att åka in? Kan säga att jag googlade skapligt mycket under den här perioden och läste förlossningsberättelser om folk som genomgått sätesförlossningar. På nätet fanns både bra och mindre bra information- den sortens skräckberättelser som man gärna inte vill läsa om när man är gravid och ska föda närsomhelst. Men jag läste dem ändå förstås och ångrade mig att jag läst dem. 
Under den här tiden frågade folk hela tiden när bebis skulle komma. Den lustigaste frågan var ifall bebis redan kommit ännu. Skulle vi missa att tala om det eller? Kan säga att under den här perioden var jag skapligt irriterad eftersom när BF-veckan väl passerade utan att något hade hänt så började jag tappa humöret. Var SÅ trött på att vara gravid, haha. Det är ingenting jag minns nu hur jobbigt det var, nu när han snart är sex veckor. Nu minns jag graviditeten som mysig och längtar tills jag får vara gravid igen. Men just då mitt i högsommarvärmen i slutet av juli så var det något av det jobbigaste någonsin. När folk frågade kändes det bara ännu värre. x) 

Den 21 juli, dagen innan BF-datumet var vi inne på förlossningen för att göra ultraljud och träffa en läkare. Det konstaterades att bebis fortfarande låg i säte och verkade ha det rätt bra därinne. När läkaren undersökte livmodertappen så hade ingenting hänt typ. Livmodertappen var fortfarande omogen, vilket kändes jättejobbigt att höra minns jag. En ny tid bestämdes till den 1 augusti om inte bebisen hade kommit innan. 
 
Den 1 augusti hade bebis som bekant fortfarande inte kommit och som jag redan nämnt var jag lagom trött på allting. Vi fick träffa en läkare efter vad som kändes som en halv evighet för just denna dag var det lite kaos på förlossningen. När vi väl fick komma in så gjorde vi ultraljud igen. Då hade bebis fortfarande inte vänt sig och jag minns att läkaren var lite bekymrad. Bebis hade blivit så pass stor, då jag nu var i vecka 42. Två veckor över tiden och han tyckte inte att vi skulle genomgå en vanlig förlossning längre. Det gick helt enkelt inte att vänta längre på en spontan förlossningsstart och i säte kan man inte sätta igång en förlossning. Så väldigt hastigt och lustigt i undersökningsrummet beslutades det om kejsarsnitt. De kallade det för akut kejsarsnitt, men egentligen så gick allting till ungefär som ett planerat, bara det att vi visste om det med väldigt kort varsel. Den 1 augusti var en tisdag så själva snittet skulle ske antingen onsdagen, torsdagen eller fredagen. Läkaren gick ut för att prata med en barnmorska och kolla när vi kunde göra snitt. Den väntan kändes som en halv evighet och jag kände hur det knöt sig i magen eftersom jag verkligen inte ville göra kejsarsnitt. Jag hade ju bestämt och förberett mig för en vaginal förlossning och nu skulle det inte bli så. Det kändes tungt. Mina känslor kring kejsarsnittet tänkte jag ta i ett eget inlägg, tror jag ska göra en kategori endast till snittet då det blivit en så pass stor del av mitt liv nu. ^^ Men i alla fall. Barnmorskan kom tillbaka och vi fick reda på att den 3 augusti klockan 07 skulle vi infinna oss på förlossningen. Själva snittet skulle ske på en akuttid så jag skulle opereras i mån av när det fanns tid men någon gång under den dagen skulle vårt barn födas. Vi fick lite papper utskrivna från 1177 vårdguiden och fick fylla i en hälsorapport innan vi fick gå därifrån. Det som kändes jobbigt var att de inte hade mycket tid till att svara på frågor och vi var lite för spända för att komma på några där och då också. Vi fick reda på att vi skulle till apoteket och införskaffa operationstvål som jag skulle tvätta mig med både kvällen innan och på morgonen på operationsdagen. Jag minns att barnmorskan undrade hur det kändes och jag uttryckte min besvikelse över att det inte blev en vaginal förlossning. Hon tittade bekymrat på mig och försökte trösta med orden "nästa gång får du nog din vaginala förlossning". Jo, vi kan hoppas. ^^ 

Det kändes konstigt att gå ut från förlossningen med en lapp med datumet när ens bebis skulle födas. Väldigt konstig känsla. Jag satt i bilen efteråt och skrev i min kalender i mobilen med darrande händer ett hjärta på 3 augusti som var en torsdag. Den dag vår familj skulle utökas med en liten. 
Efteråt ringde vi Viktors föräldrar och de kom hit och hämtade vår hund till deras hem i Göteborg. Innan de åkte hem gick vi på Jensens och åt. Sista restaurangbesöket som gravid. Jag minns att jag grät ett antal gånger under den eftermiddagen och jag hade jättesvårt för att lämna bort vår hund. Saknade henne jättemycket och tyckte det var hur jobbigt som helst när bilen åkte iväg med henne i. Ville bara ta henne, Viktor och mig till en öde ö någonstans och fly från allt typ. Jag var så nervös och rädd över snittet att jag helt plötsligt inte ville föda barn längre. 
 
Det här är första delen på min förlossningsberättelse. För att inte detta ska bli alldeles för långt bestämde jag mig för att dela upp det och jag har startat en ny kategori på bloggen som heter "Min förlossning 2017". Vill gärna dela med mig plus att jag själv har ett behov av att bearbeta allting och så. Det kommer i den takt jag har tid. Hoppas ni tycker det är intressant läsning. :) Väldigt skönt att skriva av sig är det i alla fall. 
 
Men oavsett mina känslor över snittet och hur förlossningen blev så slutade allt lyckligt. Vi har världens finaste barn så trots att det var kämpigt så fick vi vår underbara son till slut. <3 <3 <3 <3
Gravid 2017, Min förlossning 2017 | | Kommentera |

Min erfarenhet av vändningsförsök i vecka 36+förlossning

Nu är det faktiskt tungt. Vi har stora beslut att ta denna vecka, Viktor och jag. Allt går snabbt nu och jag hänger inte riktigt med. 
 
Jo, vi var och gjorde vändningsförsök igår. Och som det kanske går att räkna ut via det jag redan skrivit, så gick det inte så bra. Detta misstänkte jag nästan, innerst inne visste jag nog om det. Liten har suttit i säte i flera månader och har inte ens försökt att röra alltför mycket på sig. 
Men i alla fall. 
 
Vi hade tid 10:30 och behövde inte vänta så länge i väntrummet, så det var skönt. Vi blev hänvisade till ett riktigt förlossningsrum och jag fick ligga i en sjukhussäng med ctg på magen. Mätningen tog väldigt lång tid, lite över 30 minuter. Under tiden fick jag en venkateter, det gjorde lite ont att sätta in och sedan ömmade det rejält under tiden den var insatt. Under tiden ctg-apparaten mätte hjärtljuden så väntade vi på läkaren och drack saft vi hade köpt med oss, visa av erfarenhet från förut då man blir rejält törstig av att vara där inne. Läkaren kom efter vad som kändes som en evighet och barnmorskan hunnit vara inne hos oss tre gånger och kontrollera ctg-apparaten som till och med hon tyckte mätte ovanligt länge. En ultraljuds-maskin kördes in och jag fick byta om till sjukhusskjorta så fort ctg-mätningen var färdig. De kollade bebisen med ultraljudet och läkaren bestämde hur hon skulle vända barnet, i vilken riktning och så. Hon talade om för oss att bebisen ligger i profil, med ryggen och rumpan åt höger och armar och ben åt vänster med huvudet i mitten någonstans. Jag såg inte särskilt mycket för nu är ju bebisen så pass stor att man bara ser delar och inte en hel bebis på ultraljuden. :p Hon mätte också fostervattnet och kollade moderkakan och lite sånt.
 
Efteråt var det dags för bricanyl- alltså läkemedlet man får i venkatetern för att livmodern ska slappna av. De bad mig tala om när jag kände hjärtat rusa (då det börjar göra det av läkemedlet), vilket jag kände bara på några sekunder efter att de gett mig det. Det kändes som att jag var ute och sprang och var väldigt obehagligt. Blev otroligt varm och sträckte mig efter Viktors hand. 
Sedan började läkaren knåda runt på magen. Det gick skitdåligt. Jag hade blivit varnad för att det kunde kännas "lite obehagligt" men för mig var det beyond obehagligt. Vill understryka att detta är MIN erfarenhet, det behöver inte göra ont eller ens kännas något. Det är individuellt. Men för mig gjorde det djävulskt ont. Det kändes som att någon försökte vrida om hela mitt inre och bryta av mina revben samtidigt. Jag glömde andas innan jag lyckades fånga upp mig själv och andas in och ut på det där sättet som jag lärt mig på min förlossningsförberedande kurs i samband med vattengympan för gravida. Det hjälpte lite grann. Kände mig så pinsam på något sätt men ögonen tårades av smärtan och jag kände mig så himla ynklig. Läkaren och barnmorskan kämpade på i fem minuter innan de gav upp och konstaterade att barnet låg som det låg och inte gick att rubba. Läkaren sa att barnets rumpa gick att lyfta men att vända hen om var omöjligt. Huvudet ville inte följa med. 
Jag hade knipit ihop ögonen under hela vändningsförsöket och tvingat mig själv att andas så jag såg ingenting men Viktor sa att de hade kontrollerat barnet hela tiden noga med båda ultraljudet och ctg:n så det kändes tryggt. Läkaren hade tydligen nästan stått på min mage, då hon varit tvungen att ta i ordentligt. Efter fick jag ha ctg på magen igen. Min mage var helt öm och känns fortfarande ärligt talat som ett enda blåmärke, över ett dygn senare. Jag fick i mig lite saft och Viktor stod vid mitt huvud och torkade mina tårar som rann som en kran vid det här laget. 
När ctg-mätningen var klar (denna mätning tog också över 30 minuter) kom läkaren in igen och samtalade med oss vad nästa steg blir. Imorgon ska jag röntga mitt bäcken och på torsdag ska jag träffa läkare och samtala om min förlossning. Hon bad mig gå hem igår och tänka över mina alternativ. Vilket då innebär att antingen föda i säte med alla risker som innebär eller föda med planerat kejsarsnitt också med allt vad det innebär. Anledningen till att jag ska mäta mitt bäcken via röntgen är just för att kolla så att det ens är stort nog att genomföra en sätesförlossning. 
 
Ärligt talat, vad jag är mest ledsen och gråter över just nu är att det inte var såhär det skulle bli. Jag vet att man inte kan planera sin förlossning, men man kan ju tänka och önska. Och min önskan var att föda vaginalt, under förutsättning att barnet då ligger rättvänd. Sätesförlossning är som jag förstår det, en högriskförlossning som många landsting inte verkar göra längre förutom mitt då. Här får man välja och enligt läkaren så är deras rekommendation att föda i säte för att "det är bäst för barnet att födas vaginalt". Men hon sa att det är viktigt att jag också mår bra så jag verkar ha fått valfrihet. Kejsarsnitt känns också läskigt, det är något jag vet att jag nämnt tidigare att jag varit rädd för. Jag gillar inte operationer (okej, vem gör det egentligen? Men ändå.), jag är rädd och tänker miljoner katastroftankar. Dessutom måste jag väga in min framtid i detta. Kejsarsnitt innebär också risker och det känns läskigt att ha ett ärr i livmodern och kanske få komplikationer med att bli gravid igen och vi önskar oss syskon till barnet i framtiden. Jag tror dock inte en sådan komplikation är så vanlig, men jag ska fråga läkaren lite mer på torsdag när vi har alla resultat och så. 
 
Jag tycker det känns lite som att välja mellan pest eller kolera. Men jag måste ju invänta resultat från röntgen innan jag ens börjar fundera på sätesförlossning. Något annat jag tycker känns jobbigt är att föda i säte innebär att man inte kan välja så mycket på smärtlindring och det kan ändå sluta med akutsnitt. Barnet kan få syrebrist under förlossningen och så. Det känns för mig bättre att ha ett planerat snitt än att veta att det ska göras akut och jag kanske måste sövas. Vid ett planerat får jag ändå vara vaken och mysa med min bebis under tiden som de syr ihop. 
Beslut måste i alla fall tas denna vecka. Jag och Viktor har vridit och vänt på det hela rätt mycket nu. Jag var extremt säker på snitt innan men nu när det är så verkligt så känns det bara så konstigt allting. Och nej, det blev inte ett extra vändningsförsök som jag fått besked om först, utan det som gjordes nu är det enda jag fått. Det finns ju fortfarande en liten chans att bebisen kan vända sig rätt och det hoppas jag verkligen på så jag inte behöver ta de här besluten. Men ja. Den chansen är inte så stor. 
 
Nja, just nu känner jag mig ärligt talat rätt uppgiven. Denna veckan är inte alls kul och jag typ hatar lite grann att det är midsommar samma vecka. Försöker läsa på allt jag kan just nu och ta en dag i taget. 
 
Min största önskan just nu: En frisk bebis som vänt sig rätt. 
 
Så nu vet ni. Om någon var nyfiken. :) Jag återkommer... 
Gravid 2017, Tankar och funderingar | | Kommentera |

Vecka 35 update

Vecka 35 har passerat nu då det officiellt är vecka 36 imorgon. Känns så overkligt att det är så få veckor kvar. Snart får vi se vår bebis! Kommer ihåg när det var 35 veckor kvar av graviditeten i november och nu är det bara cirka fem kvar förutsatt att bebisen kommer när beräknad födelse är. Vi har slagit vad om när bebis planerar att komma här hemma och Viktor trodde att den skulle komma tidigare och min mamma också. Jag var så negativ så jag drog till med sista-datumet som den kan komma på, 6:e augusti hehe. Men jag hoppas verkligen att det blir ett juli-barn, för vi längtar ju oss tokiga. ^_^ 
 
Jag har knappt kunnat andas denna vecka, bebisen har verkligen legat högt upp. Annars har denna vecka varit helt okej. Mådde dåligt i måndags, verkligen riktigt dåligt. Har myckert yrsel nu och blodtrycksfall så jag måste ligga ner mycket. Känns lite dumt att efter varenda måltid, särskilt om vi har sällskap, att gå ifrån och typ lägga mig men det känns verkligen som att jag kommer att svimma annars. Har mycket problem med att nerver kommer i kläm när jag rör mig, det känns som knivhugg i underlivet. Inte det skönaste jag känt kan jag ju säga. Försöker lära mig att andas mig igenom förvärkar och sånt kul också med lite knep jag lärde mig på vattengympan. Fungerar rätt bra måste jag erkänna och jag som tyckte att jag inte lärde mig någonting där... Tydligen gjorde jag ju det. :P 
 
BB-väskan är fortfarande inte packad vilket är lite ironiskt för jag var så taggad på att komma igång och packa den och nu ligger jag i soffan och tycker att det kan vänta liiite till. Men jag måste faktiskt börja snart, för jag vill inte hamna i situationen att vi packar den precis innan vi åker in till förlossningen. Skyller lite på att jag har ett par grejer som inte kommit ännu på posten som ska i där, men bebisens grejer kan jag ju faktiskt packa. Det jag väntar på är till mig. 
 
Annars tar vi det rätt lugnt hemma och försöker att inte stressa eller slänga oss till massor av aktiviteter. Jag vill inte vara för långt borta från mitt hem eller sjukhuset nu. Kanske väldigt tidigt att tänka på, men för mig/oss känns det allra bäst att göra så. Som Viktor säger: Vi har ju aldrig varit i den här situationen innan och vet knappt hur vi ska bete oss egentligen. Så vi tar det lugnt och gör det som känns bäst för oss. Blir bäst så. 
 
I övrigt äter jag vattenmelon nästan precis varenda dag, det är så gott. Jordgubbar är också supergott och i veckan fick jag plötsliga cravings på bananpaj, som jag aldrig har ätit innan. Bakade det och nja, det var inte riktigt min grej men det var ganska kul att jag var sugen på det innan dock när jag inte vet hur det smakar. :P Blåbärssoppa är en stor favorit också. 
 
I övermorgon blir det sjukhuset. Då får vi se älsklingen. <3 
Gravid 2017 | | Kommentera |
Upp