Vecka 29

I helgen är det faktiskt vecka 30, så nu är vi officiellt inne i tredje och sista trimestern! Känns så spännande. Vecka 29 har varit lugn, faktiskt. Vilket känns som ett skönt avbrott från vecka 28:s dramatik när vi var inne på förlossningen flera gånger för att bebisen var stilla. Nu har jag som sagt appen "Kick me" och den är superbra, speciellt för min ADD-hjärna hehe. Jag har svårt att bedöma aktivitet annars har jag märkt, men nu trycker jag på en knapp varenda gång den sparkar och har fått fram ett någorlunda jämnt mönster. Känns så skönt! 
 
Ryggen har gjort mycket ont denna vecka. I ryggslutet alltså. Jag antar att det är för att jag blir så framtung. Sedan är jag så sjukt anfådd och det börjar blir svårare och svårare att dra djupa andetag. Min gång har också blivit mycket långsammare. På tal om det fysiska, så blev det faktiskt ingen vattengympa i torsdags. Fick ett mail från ledaren som sa att hon blivit sjuk. Så jag var nervös i onödan, men blev en lugn kväll hemma och jag hade det väldigt mysigt ändå. :) 
 
Psykiskt är det faktiskt lite sådär. Jag märker att jag blir sjukt mycket känsligare nu. Jag blir ledsen för både stora och små saker och det som är litet känns väldigt stort i just mitt huvud. Jag antar att det är normalt, men det är väldigt frustrerande att känna negativa och ledsna känslor ofta. Särskilt eftersom jag vill vara glad och positiv, men just nu är det faktiskt svårt det ska jag inte sticka under stol med. 
Jag tar inte många bilder på magen längre. Jag vet att jag antagligen kommer ångra det lite, men ska jag vara ärlig har det varit så oroligt på senaste tiden. Jag nojjar mycket över bebisen, undrar mycket hur hen mår och allt sånt. Jag har blivit så hönsig och är rädd för allt. Återigen, så antar jag att detta är normalt och speciellt med första barnet. Då har man ju tid att tänka på allt. :p Sedan har jag lite komplex för min mage, vilket jag aldrig trodde att jag skulle ha, men så är det. Nej, jag är INTE orolig över att den är för stor, snarare är jag nojjig över att jag har en liten gravidmage. Alltså en för liten. Jag är antagligen lite "hemmablind" för jag ser ingen skillnad på min mage alls typ. Ibland känns det nästan som att jag inte vore gravid alls. Det gör mig orolig också. Så lite därför har jag inte heller förevigat magen... Det har helt enkelt inte känts så bekvämt. Men ja, mätte SF-måttet i tisdags hos barnmorskan och den låg mitt i prick på kurvan med 27,5 centimeter. Så antagligen växer det ju på som det ska. För övrigt fick jag ta blodprov tre gånger för hon ville försäkra sig om att mitt blodvärde verkligen var så lågt som det var och det var det. :p Så det kan förklara varför jag är så trött. Har nämnt det ett par gånger innan att jag varit det. :) Sover extremt mycket. Jag känner mig också lite deppig just för att jag är så trött jämt och ständigt. Min energi är verkligen på noll. Det är skönt att det är vår ute i alla fall, nästan sommar skulle jag vilja påstå ibland. Det underlättar lite än om det varit trist och mörkt som i vintras. 
 
Har för övrigt börjat må illa igen. Usch, inte roligt. Är rädd att fastna i Postafen-träsket igen men förhoppningsvis slipper jag det. Imorse var det riktigt nära att frukosten kom upp men gick och lade mig igen och lyckades att sova bort det. Jag är en sån bebis när det gäller att spy, hatar verkligen det. :P Kan inte låta bli att tänka på hur jag kommer slåss med magsjukor i framtiden... Det är nog bara bra om jag blir härdad för det är ju i princip oundvikligt med små barn. 
 
Jag älskar fortfarande att sjunga för vårt barn i magen och jag fantiserar ofta om hur det kommer bli när den kommer ut. Jag hoppas bara att allt går bra, verkligen. Känner mig oändligt tacksam för varje dag och önskar mig inget hellre än att vår Lillgroda ska födas frisk och glad och få växa upp och må bra och känna sig trygg. Det är så konstigt hur någon som fortfarande är så abstrakt för oss kan vända upp och ner på hela vårt liv. Det kommer aldrig att bli detsamma igen. Älskade barn. ♥
Gravid 2017 | |
Upp