Min erfarenhet av vändningsförsök i vecka 36+förlossning

Nu är det faktiskt tungt. Vi har stora beslut att ta denna vecka, Viktor och jag. Allt går snabbt nu och jag hänger inte riktigt med. 
 
Jo, vi var och gjorde vändningsförsök igår. Och som det kanske går att räkna ut via det jag redan skrivit, så gick det inte så bra. Detta misstänkte jag nästan, innerst inne visste jag nog om det. Liten har suttit i säte i flera månader och har inte ens försökt att röra alltför mycket på sig. 
Men i alla fall. 
 
Vi hade tid 10:30 och behövde inte vänta så länge i väntrummet, så det var skönt. Vi blev hänvisade till ett riktigt förlossningsrum och jag fick ligga i en sjukhussäng med ctg på magen. Mätningen tog väldigt lång tid, lite över 30 minuter. Under tiden fick jag en venkateter, det gjorde lite ont att sätta in och sedan ömmade det rejält under tiden den var insatt. Under tiden ctg-apparaten mätte hjärtljuden så väntade vi på läkaren och drack saft vi hade köpt med oss, visa av erfarenhet från förut då man blir rejält törstig av att vara där inne. Läkaren kom efter vad som kändes som en evighet och barnmorskan hunnit vara inne hos oss tre gånger och kontrollera ctg-apparaten som till och med hon tyckte mätte ovanligt länge. En ultraljuds-maskin kördes in och jag fick byta om till sjukhusskjorta så fort ctg-mätningen var färdig. De kollade bebisen med ultraljudet och läkaren bestämde hur hon skulle vända barnet, i vilken riktning och så. Hon talade om för oss att bebisen ligger i profil, med ryggen och rumpan åt höger och armar och ben åt vänster med huvudet i mitten någonstans. Jag såg inte särskilt mycket för nu är ju bebisen så pass stor att man bara ser delar och inte en hel bebis på ultraljuden. :p Hon mätte också fostervattnet och kollade moderkakan och lite sånt.
 
Efteråt var det dags för bricanyl- alltså läkemedlet man får i venkatetern för att livmodern ska slappna av. De bad mig tala om när jag kände hjärtat rusa (då det börjar göra det av läkemedlet), vilket jag kände bara på några sekunder efter att de gett mig det. Det kändes som att jag var ute och sprang och var väldigt obehagligt. Blev otroligt varm och sträckte mig efter Viktors hand. 
Sedan började läkaren knåda runt på magen. Det gick skitdåligt. Jag hade blivit varnad för att det kunde kännas "lite obehagligt" men för mig var det beyond obehagligt. Vill understryka att detta är MIN erfarenhet, det behöver inte göra ont eller ens kännas något. Det är individuellt. Men för mig gjorde det djävulskt ont. Det kändes som att någon försökte vrida om hela mitt inre och bryta av mina revben samtidigt. Jag glömde andas innan jag lyckades fånga upp mig själv och andas in och ut på det där sättet som jag lärt mig på min förlossningsförberedande kurs i samband med vattengympan för gravida. Det hjälpte lite grann. Kände mig så pinsam på något sätt men ögonen tårades av smärtan och jag kände mig så himla ynklig. Läkaren och barnmorskan kämpade på i fem minuter innan de gav upp och konstaterade att barnet låg som det låg och inte gick att rubba. Läkaren sa att barnets rumpa gick att lyfta men att vända hen om var omöjligt. Huvudet ville inte följa med. 
Jag hade knipit ihop ögonen under hela vändningsförsöket och tvingat mig själv att andas så jag såg ingenting men Viktor sa att de hade kontrollerat barnet hela tiden noga med båda ultraljudet och ctg:n så det kändes tryggt. Läkaren hade tydligen nästan stått på min mage, då hon varit tvungen att ta i ordentligt. Efter fick jag ha ctg på magen igen. Min mage var helt öm och känns fortfarande ärligt talat som ett enda blåmärke, över ett dygn senare. Jag fick i mig lite saft och Viktor stod vid mitt huvud och torkade mina tårar som rann som en kran vid det här laget. 
När ctg-mätningen var klar (denna mätning tog också över 30 minuter) kom läkaren in igen och samtalade med oss vad nästa steg blir. Imorgon ska jag röntga mitt bäcken och på torsdag ska jag träffa läkare och samtala om min förlossning. Hon bad mig gå hem igår och tänka över mina alternativ. Vilket då innebär att antingen föda i säte med alla risker som innebär eller föda med planerat kejsarsnitt också med allt vad det innebär. Anledningen till att jag ska mäta mitt bäcken via röntgen är just för att kolla så att det ens är stort nog att genomföra en sätesförlossning. 
 
Ärligt talat, vad jag är mest ledsen och gråter över just nu är att det inte var såhär det skulle bli. Jag vet att man inte kan planera sin förlossning, men man kan ju tänka och önska. Och min önskan var att föda vaginalt, under förutsättning att barnet då ligger rättvänd. Sätesförlossning är som jag förstår det, en högriskförlossning som många landsting inte verkar göra längre förutom mitt då. Här får man välja och enligt läkaren så är deras rekommendation att föda i säte för att "det är bäst för barnet att födas vaginalt". Men hon sa att det är viktigt att jag också mår bra så jag verkar ha fått valfrihet. Kejsarsnitt känns också läskigt, det är något jag vet att jag nämnt tidigare att jag varit rädd för. Jag gillar inte operationer (okej, vem gör det egentligen? Men ändå.), jag är rädd och tänker miljoner katastroftankar. Dessutom måste jag väga in min framtid i detta. Kejsarsnitt innebär också risker och det känns läskigt att ha ett ärr i livmodern och kanske få komplikationer med att bli gravid igen och vi önskar oss syskon till barnet i framtiden. Jag tror dock inte en sådan komplikation är så vanlig, men jag ska fråga läkaren lite mer på torsdag när vi har alla resultat och så. 
 
Jag tycker det känns lite som att välja mellan pest eller kolera. Men jag måste ju invänta resultat från röntgen innan jag ens börjar fundera på sätesförlossning. Något annat jag tycker känns jobbigt är att föda i säte innebär att man inte kan välja så mycket på smärtlindring och det kan ändå sluta med akutsnitt. Barnet kan få syrebrist under förlossningen och så. Det känns för mig bättre att ha ett planerat snitt än att veta att det ska göras akut och jag kanske måste sövas. Vid ett planerat får jag ändå vara vaken och mysa med min bebis under tiden som de syr ihop. 
Beslut måste i alla fall tas denna vecka. Jag och Viktor har vridit och vänt på det hela rätt mycket nu. Jag var extremt säker på snitt innan men nu när det är så verkligt så känns det bara så konstigt allting. Och nej, det blev inte ett extra vändningsförsök som jag fått besked om först, utan det som gjordes nu är det enda jag fått. Det finns ju fortfarande en liten chans att bebisen kan vända sig rätt och det hoppas jag verkligen på så jag inte behöver ta de här besluten. Men ja. Den chansen är inte så stor. 
 
Nja, just nu känner jag mig ärligt talat rätt uppgiven. Denna veckan är inte alls kul och jag typ hatar lite grann att det är midsommar samma vecka. Försöker läsa på allt jag kan just nu och ta en dag i taget. 
 
Min största önskan just nu: En frisk bebis som vänt sig rätt. 
 
Så nu vet ni. Om någon var nyfiken. :) Jag återkommer... 
Gravid 2017, Tankar och funderingar | |
Upp