1 juni och vecka 33

Första sommarmånaden- så himla skönt! Njuter för fullt av att det är juni just nu. Har längtat så mycket. Något annat som är toppen är också att Viktor är hemma ett litet tag nu. Han ska söka nytt jobb och i väntan på det har han lite ledigt. Är så himla glad att vi får umgås lite, det var så himla längesen. Visserligen bor vi ihop men vi hinner nästan aldrig umgås i "vanliga fall" så jag är glad att vi får tid till det nu. <3 
 
Men i alla fall. Vecka 33 nu. Jag kommer inte ha så mycket tid till att blogga mer denna vecka så skriver min uppdatering nu medan den fortfarande är färsk i huvudet. Jag har mått rätt bra denna vecka. Lite känslostormar, men det är som vanligt och hör ju till. Något som jag lagt märke till är ett ökat ryggont och svårigheter att gå vissa dagar, alltså mer än vad det har känts tidigare. Jag tycker det är väldigt jobbigt att stå upp, speciellt när det blir i lite längre stunder. Att stå i en kö i affären är rena döden. Oftast brukar jag gå och sätta mig på en bänk om jag inte är helt ensam då förstås. 
 
Min mage växer på och jag kan känna bebisen väldigt tydligt genom huden. Inte urskilja olika kroppsdelar, men jag kan känna var hen är någonstans och vår bebis älskar att ligga på högersidan i min mage. Tror faktiskt inte att hen byter sida någon gång, åtminstone känns det inte så. Känns som att bebisen fortfarande ligger med huvudet uppåt och verkar ganska nöjd med det. Längtar tills den vänder på sig. Jag har nämligen lite svårt att andas nuförtiden och har hört att det kan underlätta om bebisen fixerar sig. Så jag hoppas att vår vill göra det snart! 
 
Jag känner att jag allt tydligare för varje vecka som går bildar en relation till barnet i magen. Det är en konstig mix mellan att befinna sig i en känsla av att det är overkligt och abstrakt samtidigt som allt ändå är så himla konkret. Svårt att förklara den känslan. Jag ska inte ljuga, jag är ganska orolig inför hur allting ska gå med resten av graviditeten och hur förlossningen kommer bli. Försöker peppa mig själv med positiva tankar och tänka att detta kommer att gå bra. Men sedan kommer oron smygande och då känns det jobbigt igen. Jag antar att det är rätt så naturligt att känna så med första barnet. Man vet ju ingenting och allt är så nytt. Jag är så otroligt tacksam för varenda rörelse och spark jag känner och hur jag kan känna vår bebis ha hicka ungefär 30000 gånger om dagen. <3
 
Tankar om förlossningen poppar upp allt oftare. Jag är inte orolig för smärtan men jag är orolig för komplikationer, att det ska hända något med bebisen och så. Jag är också orolig att det ska hända något i magen. Jag pratar rätt ofta med min barnmorska om detta och vet att det jag känner ändå är ganska normalt när man ska föda. Jag försöker att inte lyssna eller ta in andras skräckhistorier eller kommentarer som inte är peppande eller positiva- just för att jag faktiskt inte behöver något sådant just nu. Jag behöver få vara i min bubbla och bara tanka på med positiva tankar. Och än så länge har allt gått fantastiskt så förhoppningsvis fortsätter det så också. En stor anledning till min oro är att moderkakan sitter i bukväggen vilket gör att den tar udden av många rörelser. Jag är fortfarande osäker lite då och då när jag känner efter, jag måste ligga ner och koncentrera mig för att verkligen få in rörelser oftast. Sedan kan det såklart komma när jag står, går eller sitter ner också men oftast fungerar att ligga på sidan bäst. 
 
Annars då? Jag har fått fräknar för första gången i hela mitt liv vilket förmodligen beror på graviditeten. Blev lite bränd på ena axeln för ett par dagar sedan och fick då lite fräknar samtidigt. Tycker det är så otroligt fint med fräknar och önskar att jag hade det jämt. :P 
Veckans cravings är cheeseburgare som vanligt och gurka och frallor. Och jordgubbar. Samt ett fantastiskt sug eftrer räkor och kebabtallrik av nån anledning haha. 
 
Jag har inte så mycket mer att säga just nu mer än att jag vill att sista tiden ska gå fort nu. För varje dag som går längtar jag bara mer och mer. Det är det enda som cirkulerar i mina tankar. Jag drömmer om bebisen på natten och jag fantiserar ofta om livet efter graviditeten- då vi börjar vårt nya liv som föräldrar. Känns jättekonstigt att skriva. Att bli mamma är något jag har velat så otroligt länge. Känns som att jag knappt gjort något annat än att längta efter just det i hela mitt liv haha. Jag hoppas att allt kommer att gå vägen. <3 
 
Blev visst mycket reflektion denna vecka. Ser fram emot vecka 34! 
 
 
Allmänt, Gravid 2017 | |
Upp