Han är här <3

För nio dagar sedan föddes vår son. Vi låg inne på sjukhuset vid den här tiden förra torsdagen och väntade och väntade. Jag sov mestadels och Viktor satt bredvid och försökte kolla på kanal sex med repris på repris av olika komediserier som typ King of Queens. Skriver nog en mer utförlig förlossningsberättelse senare så går inte in på detalj nu på allt som hände den dagen. 
 
Men vår son är född och han är här nu. Har slagits av många saker denna första vecka hemma. Till exempel hur otroligt magiskt det är att man kan älska någon så mycket att hjärtat nästan går sönder. Min son (och hans pappa) är den absolut största kärleken i mitt liv. Många känslor har kommit och gått denna vecka. Har genomgått den där klassiska "tre dagars gråten" som kan drabba en efter en förlossning men nu börjar det bli bättre och jag är inte längre lika gråtig. Det är skönt. Jag känner mig så otroligt lycklig, glad och tacksam för att vi fått en så underbar liten pojke. Han var och är absolut värd all väntan, värd varenda gång vi varit inne på förlossningen av oro för att han inte sparkat. Att få barn är det absolut coolaste jag har varit med om. Att få vara min sons mamma är det absolut coolaste jag kommer att vara med om. Bara de här nio dagarna han funnits hos oss har varit helt otroliga, även om de första dygnen var jobbiga inne på BB. 

Dessa dagar har vi spenderat med att göra två återbesök på BB för att väga killen och ta lite prover (mer om det senare), vi har ammat och bytt blöja, myst och kollat på flera avsnitt av Felix recenserar på Youtube (seriöst, har ni inte sett det så kolla, så himla roligt x)), vi har tvättat en stor hög tvätt (går åt många byten med en liten har vi märkt!), gått vagnpromenader, åkt bil och Maximilian har träffat farmor och farfar, faster, moster och mormor. Just det, jag har också hunnit med att få urinvägsinfektion och fick åka in akut för att få pencillin. Vi har sovit och haft sömnbrist och burit, burit och burit. Han sover med oss i sitt babynest varje natt för i spjälsängen vägrar han ligga och sov där bara den första natten. Men det gör ingenting. Det viktigaste för oss är att han känner sig trygg och i babynestet är han säker mellan oss. Då vet han att vi alltid finns där. Ett nära föräldraskap med mycket kel och trygghet är viktigt för oss. Tanken slog mig för några dagar sedan att vi vuxna gillar ju inte heller att sova ensamma så känns fel att tvinga vårt barn att göra det. Men det är lite för riskabelt att låta honom ligga med oss i sängen rakt upp och ner så är väldigt tacksam för att jag gjort ett babynest där han kan ligga tryggt utan att någon av oss rullar på honom i sömnen. 
 
Blir en liten kort uppdatering från oss. Nu ska jag amma lillkillen och sedan sätta mig och sy ett litet tag. Mycket hände under juli månad som jag ska försöka uppdatera så snart det går. Lämnade ju bloggen mitt i en cliffhanger med vändningsförsöket och allt, det hände en hel del efteråt också som jag måste skriva ner eftersom jag inte orkade medan det pågick. :P
Avslutar detta inlägg med lite bilder: 
 
 
 
 
Ett par mobilbilder från de senaste dagarna hemma. Vår älskade Maximilian <3 
Min familj | |
Upp