Veckan som varit+ Vecka 28

Denna vecka har varit jobbig, därav noll uppdatering. Kort sagt har den bestått av mycket oro och vi har varit på förlossningen flera gånger fram och tillbaka. Det började egentligen i lördags, när vi var i Göteborg. Vi hade haft trevligt hela dagen hos våra vänner och sedan på kvällen med Viktors föräldrar då vi gick på tapasrestaurang och så. På vägen tillbaka till deras lägenhet där vi skulle sova var jag rent ut sagt jättekissnödig och gick på toaletten så fort vi kom in. Jag var rätt trött då det var sent och såg fram emot en god natts sömn. Blev helt chockad när jag då tittar ner på pappret efter att ha torkat mig och märker att där är blod. Då det börjar bli rätt sent i graviditeten blev jag rätt orolig ifall det var något med bebisen eller att jag höll på att öppna mig eller ja, vad som helst. Jag visste inte vad jag skulle göra och min trötta hjärna tyckte det var bäst att hålla tyst eftersom Viktors föräldrar var där och jag ville inte berätta hela situationen med de närvarande. Jag gick in på mitt och Viktors "sovrum", stängde dörren och började leta på nätet. Läste på 1177 att blod under senare delar av graviditeten alltid ska kollas upp och tas på allvar. Vaddå nu? Tänkte jag och fick panik över att jag faktiskt befann mig två timmar hemifrån. Jag kan ju inte storma in på en annat sjukhus? Viktor och hans föräldrar hade dessutom tagit alkoholdrycker till maten så ingen kunde ju köra mig. Jag fick panik och började gråta och tänkte att jag inte heller kunde vänta till vi faktiskt kom till Jönköping igen, speciellt inte om det faktiskt hänt något. Efter prat med Viktor och mycket stressande och oroande försökte jag ringa 1177 ett par  gånger för rådfrågning, men var så många som ringde just då så vi fick inte komma fram utan de lade bara på i örat. Till slut insåg vi att vi faktiskt var tvungna att berätta för hans föräldrar vad som hade hänt. De blev minst lika oroliga och vi bestämde tillsammans att jag skulle ringa förlossningen. Nu kan jag ha fel, jag minns inte riktigt allt, men jag tror att jag ringde till förlossningen i Mölndal (?) och fick prata med en jättegullig tjej i luren. Fick beskriva hur blodet sett ut, hur mycket det var och sådana detaljer. Jag talade om att jag är från Jönköping och är inte hemma och har panik. Jag är så känslig så jag kunde inte riktigt hålla tillbaka gråten heller, men hon var jättesnäll. Hon tyckte att jag skulle åka till Östra Sjukhuset i Göteborg och kolla så allt är okej med bebis. Så vi bokade taxi och jag och Viktor satte oss i den och åkte. Chauffören babblade på hela tiden och sa att jag inte skulle oroa mig. Lättare sagt än gjort kan jag ju säga. :p 
 
Väl framme på sjukhuset så fick vi komma in i ett rum direkt och jag kopplades upp mot en ctg-maskin på en gång. En ctg-maskin är en sådan som mäter bebis hjärtljud ifall någon skulle undra. :) Det tar ett tag att köra en sådan "scanning" eller vad man ska kalla det för och de skriver ut hur hjärtat slår på ett papper från maskinen. De mätte även mitt blodtryck som var normalt. Och bebisens hjärta slog superfint. Klockan var efter midnatt så vi var rätt trötta och slitna. Personalen var jättegullig och vi fick isvatten och jag fick kuddar och så. Efter ctg:n fick jag lämna urinprov och göra ultraljud och gynundersökning. Allt såg bra ut och de hittade ingen blödning från livmodern längre vilket var så skönt. Antagligen hade något blodkärl spruckit eller något. Tappen var opåverkad och bebisen verkade må bra. Så skönt. Jag hade inte heller några infektioner. Vi åkte hem vid 3-tiden med taxin och somnade. 
 
Dagen efter hade jag ont och ville bara hem och lägga mig då jag sovit så dåligt. Vi hälsade på Viktors farmor en stund, åt mat och åkte sedan mot Jönköping igen. Somnade så fort jag kom hem. 
 
Sedan följde en vecka av konstant oro. Vårt hjärta som varit så livlig i magen veckan innan, ja sedan vi för första gången kollade upp minskade fosterrörelser så hade lillen hållit låda i magen, började sin vecka med att ta sovdag hela måndagen. Det vill säga obefintligt med rörelser. Jag blev väldigt orolig, men försökte ha is i magen då vi ju varit på förlossningen precis och allt var bra. Men när tisdagen kom och hela natten till onsdagen passerade och bebis knappt sparkat någonting och de rörelserna dessutom var av det svagare slaget så kunde jag inte vänta längre. Jag ringde förlossningen igen, också mitt i natten eller tidig morgon beroende på. Vid 3-4-tiden. Jag hade inte kunnat sova utan legat där i mörkret och varit orolig. Jag borde egentligen ha ringt mycket tidigare känner jag nu i efterhand för man ska egentligen inte gå omkring så länge och vara orolig och stressad över situationen. Det hjälpte inte hur mycket jag försökte tänka att vi nyss varit där också, allt kändes så fel. Så jag ringde och återigen åkte vi in. Återigen ctg. Allt såg bra ut. Tack och lov. Vi åkte hem. De sa att jag skulle komma tillbaka om bebis fortfarande inte ville röra på sig. 
 
Nej, det ville vår bebis naturligtvis inte. Under onsdagen fick jag några kickar, men mindre än vanligt. På torsdagen (det vill säga igår) så ringde jag MVC till slut och frågade ifall det inte är så att bebisar kan ta lugnare veckor i magen ibland. För allt hade ju varit bra? Jag berättade att vi varit inne på natten till onsdagen och hon tyckte då att det var dumt att de inte gjort ultraljud då också utan bara ctg-apparaten. Och att rörelsemönstret ska vara ungefär densamma och man ska larma om man märker stora skillnader. Bebisar kan ändra sitt rörelsemönstrer också under tiden i magen men det ska inte bli mycket lugnare. Då får man åka in igen. Så ja, det blev att ringa och åka till förlossningen igen. Så åt lunch hemma och åkte dit vid 14 då personalen talat om att jag skulle vara där runt då.  Denna gång var jag faktiskt på förlossningen ensam. Viktor var med en liten stund i väntrummet men sedan var han tvungen att åka till jobbet då det var lite kaos där. Men det gick bra, det var ändå tur att han åkte därifrån för jösses vilket kaos det var även där på sjukhuset. Det märktes att personalen var underbemannad. Två pågående förlossningar samt folk som var inne på kontroll och så. Jag fick vänta lite över två timmar i väntrummet och började bli orolig över att ingen kom och hämtade mig. Cirkulerade omrking i rummet innan jag till slut hittade en larmknapp jag tryckte på. En helt förvånad barnmorska kom ut och undrade vad jag gjorde där. "Men jag har ju fått tid här!" Säger jag upprört och förklarade vad jag sökt för. Visade sig att sköterskan som tog emot mig hade glömt av att meddela att jag var där. Med andra ord, hade jag aldrig larmat hade jag kunnat sitta där än för ingen hade någon som helst aning om att jag skulle komma. 
 
Jag blev inskickad på ett rum där ytterligare väntan var. Sedan kom en barnmorska och kopplade upp mig mot den här kära ctg-apparaten igen. Bara det att denna gång hittade hon inte några hjärtljud. Hennes reaktion var ungefär "oj" sen påstod hon att hon kaaanske hittade  något men hon var tvungen att vara hos en annan patient så jag fick vänta igen. Jaha. Där låg jag i ett litet klaustrofobiskt undersökningsrum och undrade varför apparaten varit så tyst. När hon återigen kom in efter en halvtimme eller så tog hon blodtrycket på mig och kopplade sedan upp mig igen. Denna gång gick det bättre. Jag frågade ifall apparaten verkligen hittade bebis puls och inte min och det försäkrade hon att den gjorde. Sekunden efter var det bara min puls som hördes. Visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Men ja, den hittade i alla fall tillbaks och då lämnade hon mig igen och sa att jag skulle larma när apparaten kört färdigt undersökningen. Ctg-maskinen var tydligen inte på sitt bästa humör för den fortsatte att hitta min puls och bebisen rörde sig inte heller särskilt mycket. På förra ctg:t hade den knappt gjort det heller. Maskinen började dessutom pipa då den påstod att pappret var slut, vilket det inte var. Så undersökningen gjordes aldrig klart. Så det beslutades att jag skulle få träffa doktorn som skulle komma "strax". 
 
Men återigen. Underbemanning. Fanns bara en enda läkare och det här med strax blev en väntan på 90 minuter. Jag hann gå på toaletten och personalen bjöd på saft med is. Satt och sov i omgångar. Viktor slutade sitt jobb (klockan var över sex) och kom äntligen och kunde vara med mig. <3 Bästa på hela dagen att få vara i hans famn. Jag kände mig så ledsen och trött. Ville bara hem. Noomie hade varit ensam hela eftermiddagen och jag ville bara få åka hem och mysa med Viktor och Noomie. Dessutom var jag HUNGRIG. 
Läkaren kom till slut och vi blev inskickade i ett ultraljudsrum. Läkaren var tvungen att ta något akut så vi fick vänta igen men det gjorde inget för nu fick vi åtminstone komma in på rummet i alla fall. Personalen talade om för mig innan att det var många oroliga kvinnor som var där nästan varje dag och kollade så allt var bra med deras små i magen då det här med att uppmärksamma rörelserna blivit så stort. Kändes bra att inte vara ensam, har känt mig så nojjig hela veckan och undrat ifall jag överdriver. Men de sa att det var bra av mig att kolla upp det så kändes bra. 
Läkaren kom in till slut igen och kollade på bebisen och konstaterade att allt var så bra som det kunde vara. Den var inte för stor eller för liten för sin ålder heller. Vi frågade hur vi skulle tänka i fortsättningen, för allt verkar ju så bra hela tiden. Då sa hon att den fortfarande har plats att ligga inåt och så och sparka på ställen där det inte känns och att den verkar ha kommit in i ett lite nyare rörelsemönster eftersom det varit så hela veckan. Att bebisar kan ändra ibland och att man ska vara uppmärksam om det blir en kraftig minskning. Så jag har börjat använda en app från och med idag som heter "Kick me" där man kan logga när bebisen sparkar eller rör sig. Ska försöka föra mer noggrann statistik nu. Bebis är fortfarande lite lugnare men har börjat sparka mer nu och hålla låda igen så jag är så glad och lättad. <3 
 
Mitt huvud är extremt rörigt på grund av tröttheten och stressen efter veckan. Så om inlägget är rörigt ber jag om ursäkt! Är sjukt trött och ska bara ta igen mig i helgen. Det här får bli min vecka 28 update. Jag hoppas inte vår lilla älskling kommer skrämma oss mer sådär igen. Längtar så otroligt mycket efter vårt lilla hjärta. Även fast du inte ens är född än så är du redan hela vår värld och vi älskar dig så mycket. <3 Nu hoppas jag verkligen att allt kommer att fortsätta att gå bra. Älskade barn. Känner tacksamhet över varje dag vi får med dig. <3
Allmänt, Gravid 2017 | |
Upp