Förlossningen

Har inte skrivit på länge känns det som. I måndags var vi inne på förlossningen sent på kvällen i ett par timmar. Åkte in vid 21-tiden och var hemma runt midnatt, halv tolv någon gång. Anledningen till detta var att jag inte hade känt bebis på hela dagen och trots försök att få den att vakna till liv så ville den helt enkelt inte. Hade tidigare på dagen varit ute på en hyfsat lång promenad då jag var påväg till ett möte. Efter mötet fick jag rätt ont i magen, men valde ändå att gå hem istället för att åka buss. Väl hemma bestämde jag mig för att vila resten av dagen eftersom bebisen brukar vakna då och börja sparka. Såg fram emot att ligga och vila och känna sparkarna under eftermiddagen och kvällen. Men ingenting kom. Magen var lika tyst som om jag inte var gravid.
 
Jag försökte äta godis, suga på isbitar, dricka kallt vatten, buffa på magen men ingenting. Till och med Viktor fick prova och då tyckte han att han kaaaanske hörde något när han lade örat mot magen. Men det räckte inte för mig. Min magkänsla sa att något var fel så vid 21-tiden gav jag upp och ringde in till förlossningen. Tanten som svarade lät inte jättetillmötesgående för min oro men sa ändå att "jaja kom in då" följt av en liten suck. Så vi åkte in. 
Jag tycker verkligen inte om att ringa och gör det absolut inte om jag verkligen, verkligen inte måste. Så för mig var det lite jobbigt att hon inte lät så positiv eller förstående. Men som tur är försvann det så fort vi kom till förlossningen för väl där fick vi ett bra mottagande av snälla sköterskor. Tyvärr var det lite kaos på avdelningen så vi kunde inte få undersökas direkt, vilket stressade mig lite grann. Jag vet inte hur länge vi satt på en mjuk soffa i väntrummet eftersom vi inte var tillåtna att ha telefoner påslagna och någon annan klocka fanns inte och vi hade ingen på oss. Kanal 1 var påslagen på TV:n och de visade bland annat Homeland och någon mordserie som bara kändes otroligt morbid och obehaglig just då. Försökte undvika att titta. Sköterskorna bjöd oss på äpplejuice medan vi väntade. 
 
Alltså i den situationen så hinner tusen tankar gå igenom ens huvud. Hur är det med bebisen? Lever den? Hur mår den? Vad händer? Att bebisen sparkar olika mycket olika tider på dygnet är jag sedan länge van vid, men inte total tystnad. Inte i de här veckorna. På 1177 samt mina gravidappar och lite olika sidor jag läst runt på står det att man ska känna bebisen varje dag från vecka 25. Vård ska sökas samma dag om inte bebisen kommit igång och sparkat. Man ska inte vänta. Därför kändes det tryggt att de inte bara avfärdade oss i luren utan att vi faktiskt fick åka in. 
 
Det blev äntligen vår tur till slut efter vad som kändes som en enda lång evighet. Vi blev hänvisade till ett ultraljudsrum där vi återigen fick vänta lite grann på att läkaren skulle komma. Vid det här laget var jag så trött och snurrig att mina ögon förmodligen var fyrkantiga. Plus att min puls var typ uppe i taket på grund av oro. När läkaren kom fick vi i alla fall göra ultraljud. Och det första vi ser på skärmen är två små fötter som sparkar mot ena livmoderväggen. <3 Hjärtat slog, allt var bra. Och bebisen piggnade faktiskt till och passade på att leverera en av sina karatesparkar som syns utanpå, vilka är supersällsynta på mig. Blev så glad och lättad. <3 Sedan sparkade den hela natten när vi kom hem sen så jag sov ärligt talat inte så mycket alls. Med andra ord var jag helt slut på tisdagen. Men det gör absolut ingenting. Bara bebis mår bra, det är det allra, allra viktigaste. ♥
 
Jag är glad att jag följde min magkänsla. Hellre åka in en gång för mycket än en gång för lite. Nu hoppas jag dock att nästa gång vi behöver in dit så är det för att förlossningen har startat med värkar och hela alltet. Vill ju så gärna träffa vår lilla groda. <3 
Gravid 2017 | |
Upp