Rullar snart runt (Maximilian 2 månader)

Hej igen. Jag har inte mycket tid till att skriva om dagarna och när jag väl har tid så orkar jag inte... Så förlåt för att det blir stora glapp mellan skrivandet! Vill gärna fortsätta uppdatera, särskilt om Max utveckling. 
Men i alla fall.
 
Lillen fyllde två månader förra veckan. Han har de senaste veckorna lett och skrattat massor och även börjat med att jollra mot oss och när vi säger något så svarar han. Han skrattar också en hel del, särskilt när man blåser honom på magen och busar. Tycker det är så mysigt att ligga och prata med honom, bästa sättet att starta dagen på. ^_^ Max ler väldigt medvetet nu också, de tidigaste leendena är ju mest reflexer men nu ler han stort så fort han ser våra ansikten, men även mot personer som farmor och mormor och BVC-sköterskan, sedan log han mot barnmorskan på efterkontrollen också trots att han aldrig sett henne förut. Känns som att han är en väldigt trygg liten bebis när han ler så mycket även mot folk som han ser för första gången och sånt. Sedan är han väldigt social har vi märkt. Som när han ligger i sitt babygym så vill han också att någon av oss sitter brevid. Märkte förut att han gnällde lite när jag gick iväg och hämtade vatten i köket och sedan när jag kom tillbaka strax därefter för att plocka upp honom eftersom jag trodde att han tröttnat så får jag det största leendet i universum och när jag satte mig bredvid så fortsatte han att leka med leksakerna i gymmet... Busunge! :) I övrigt är han mycket mer med nu, vaken och alert på allt. Så stor skillnad jämfört med när han var en månad! Nu är han två månader och utvecklingen går framåt hela tiden. Vi har tagit oss igenom snart två utvecklingssteg och vi ser fram emot att se honom fortsätta växa och utvecklas till en egen liten individ. 
 
På dagarna har vi också börjat hitta på fler saker. Det känns skönt att han har blivit liite större så att man vågar ge sig ut lite mer. Vi har till exempel börjat på babymassage, vilket är väldigt mysigt och trevligt. Roligt att se lite andra föräldrar och deras små och massagen är mysig för både Max och mig. Förra gången lärde vi oss magmassage, som har känts viktigt eftersom lillen har lite problem med magen och tenderar att vara lite förstoppad till och från då han både ammas och får ersättning. Imorgon är det dags för öppna förskolan för första gången, både jag och Viktor ska gå. Ska vara lite babysång och så. Kul! Älskar vårt bvc, mycket roligt som händer där med aktiviteter och så. Hoppas på att kanske få lite kontakt med andra föräldrar också, men än så länge är det roligt att bara vara där. Och utmanande även för mig. Jag är inte den mest sociala och har lite svårt för att vara i grupper och så. Har alltid haft det. Även om jag utåt sett kan verka lugn och kanske pratar och så så är jag på insidan väldigt nervös och rädd och tycker det är jobbigt. Brukar vara helt slut efter ett socialt sammanhang där jag inte riktigt känner någon eller kanske bara känner någon halvbra. Men för Max skull vill jag ju inte stänga in mig utan vistas ute och knyta kontakter och även för min skull med, för att våga utmana mig själv och jobba på mitt självförtroende på den fronten och kämpa med att inte tänka att alla tycker att jag är konstig. Det går framåt sakta men säkert. :) Än så länge räcker det med massagen och öppna förskolan men i takt med att jag blir modigare tänkte jag se ifall det finns något mer vi kan hitta på. Om Max gillar det förstås, det är ju viktigast att han trivs och han är ju än så länge inte så gammal så vi har gott om tid. :P 
 
En annan rolig sak som hänt är att han har börjat visa intresse på att rulla runt från mage till rygg. Det är så häftigt att se hur han övar och kämpar. Lägger man honom på mage så håller han på mest hela tiden att försöka rulla över på rygg och igår lyckades han nästan. Det var så nära! Han är så cool vår lilla kille som kan så mycket. Känns väldigt tidigt också tycker jag?! Men han har varit väldigt framåt i utvecklingen och otroligt snabb på en del saker i sin motorik och så. Stark i nacken var han redan från födseln och vi har sett till att öva mycket på magläge eftersom han älskat det. Nu är han mest intresserad av att lära sig rulla, hehe. 
 
Det var lite uppdatering från oss. :) Har ett framtida dockinlägg jag planerar också och sedan ska jag skriva del två på min förlossningsberättelse. Vi hörs i nästa inlägg! 
 
 
En suddig sötnos för en vecka sedan! 
Min familj | | 2 kommentarer |

Sov hela natten

Inatt sov Maximilian hela natten mellan 00-07. Blev ganska förvånad när jag vaknade måste jag erkänna och såg att klockan var sju! Blev orolig över att han sovit för länge men han verkar ganska nöjd med det. :p Vi ammade på en gång efter att vi vaknat och nu ligger han och slappnar av i sitt babynest, lilla hjärtat. 


Kändes som sömn behövdes efter en ganska jobbig dag igår. Max var trött hela dagen och gnällig och ville sitta i mammas famn mest hela tiden. Mysigt såklart att ha honom i min famn, men jag hade så himla ont i snittet igår. Det har blivit en liten infektion i ärret och det är inte trevligt alls. Viktor fick lyfta upp honom till min famn hela tiden för minsta rörelse gjorde ont. Var i kontakt med både kvinnokliniken och 1177 men eftersom jag inte har feber så vill de inte göra något eller titta på ärret utan jag ska bara rengöra och vila och lufta. Så det försöker jag att göra. Så satt mest med Max i sängen igår och försökte vagga sittandes så mycket jag kunde x) kollade lite på film och Gossip girl, det lilla jag hann med mellan varven. Idag vet jag inte ännu hur ärret mår men jag hoppas det är på bättringsvägen. Att det är lång läkningstid är jättejobbigt tycker jag och att det går fram och tillbaks.... 

Allmänt, Min familj | | Kommentera |

Förlossningsberättelse del 1 (kejsarsnitt)

"I torsdags var vi hos läkaren och i onsdags röntgade jag mitt bäcken. Hela veckan har vi tänkt och tänkt och nu har vi gjort upp en plan om hur vi ska gå tillväga när lilla bebisen ska komma till världen. Fick ställa alla våra frågor och ta upp oro, risker och säkerhet... Helt enkelt alla våra funderingar och fick bra svar på dem. 
 
I samråd med läkaren har vi kommit fram till att det absolut bästa och säkraste för både mig och bebis är en vaginal förlossning. En som får starta av sig själv (i säte får man nämligen inte sätta igång förlossningen på medicinsk väg). Jag/vi kommer att få ha en läkare hos oss under hela förlossningen samt barnmorskor och så. Det kommer att vara lite fler personer närvarande än vad det vanligtvis är när det är dags att föda. Bebisen är under ständig övervakning och går det inte kommer förlossningen att avbrytas med stoppande läkemedel och det kommer att förberedas för ett kejsarsnitt med ryggbedövning som gör att jag kan vara vaken och medveten under tiden. Då har bebisen också fått en chans att förbereda sig för att kunna andas och kommer förmodligen inte behöva lika mycket, om någon alls, andningshjälp när den kommit ut. 
 
Innan detta samtal tänkte jag jämt att jag aldrig skulle föda i säte. Sätesförlossning är när rumpan kommer ut först istället för huvudet, som det normala är. Ville bara säga det ifall någon undrar. Men i alla fall. Innan tänkte jag att jag aldrig skulle göra det utan istället begära planerat kejsarsnitt. Kan ju säga att det var före, ja långt före jag faktiskt satt i denna situation för jag trodde faktiskt inte riktigt att jag någon gång skulle behöva ställas inför detta val på riktigt. Visst att det kan bli snitt det måste man som föderska vara beredd på oavsett vad, för man kan ju inte planera en förlossning. Det KAN bli kejsarsnitt oavsett om barnet ligger med huvudet före eller ej. Men vad jag försöker säga är att det var lätt att ta ett beslut när jag bara tänkte och ännu inte behövde ställas inför valet mellan vaginal förlossning och kejsarsnitt för just då var det så självklart att jag skulle ha en vaginal förlossning  och det var så självklart att huvudet skulle vara fixerat i bäckenet vid den här tiden för det brukar ju vara så. När jag fick höra att barnet var felvänt så blev allt plötsligt lite annorlunda för man kommer inte ifrån att det är lite annorlunda att föda så och det finns en del kriterier man måste uppfylla för att få föda vaginalt så. Det finns också landsting som inte vågar sig på den här typen av förlossningar utan istället görs kejsarsnitt. Jag fick mäta mitt bäcken då det inte får vara för litet för en vaginal förlossning i säte, vilket det tack och lov inte var utan istället långt över gränsvärdena. Vårt barn vägde bara två kg vid det senaste tillväxtultraljudet i måndags och är en lite mindre bebis. Om inte bebisen har kommit innan beräknad födelse så ska vi på ännu ett tillväxtultraljud (TUL) och visar det sig att bebis är så mycket som ett gram över fyra kg så blir det kejsarsnitt ganska så omgående runt där. Det är lite läskigt att tänka på att det finns en lite högre risk för oss att det kan bli snitt, för jag är så operationsrädd och vill egentligen inte alls göra ett kejsarsnitt oavsett hur jag kände angående sätesförlossningar förut. Men bebis måste ju komma ut på ett eller annat sätt och blir det snitt så blir det och då är det bara för mig att acceptera och försöka komma över den här rädslan. Jag får påminna mig själv om att jag egentligen är modig och har klarat av saker jag tyckt varit jobbiga/läskiga förut. Får påminna mig själv om att det kommer att gå bra. Känns svårt att peppa sig själv nu bara... Vi pratar mycket om förlossningen här hemma och ser båda väldigt mycket fram emot den. Jag hoppas verkligen att bebisen vill komma snart och att jag inte gärna går över tiden allt för mycket. Just med tanke på detta känns det som att gå över tiden vore extra jobbigt. Men det finns ju inte så mycket man kan göra, bebisen kommer ju ändå när den vill... :) 
 
Detta inlägg tog lång tid att skriva, jag är så otroligt trött och har skjutit på det och skrivit på det här inlägget i ett par dagar så nu sätter jag punkt här. Får se hur mycket bloggning det blir framöver nu, för jag är verkligen hemskt trött nu under den här sista tiden. I helgen gick vi in i vecka 37 så nu är det ju väldigt nära med förlossning för oss! Vi håller alla tummar och tår här hemma om att det ska gå bra. Snart, snart, snart får vi träffa lillan. Förlossningsväskan är 90% packad och idag har vi köpt blöjhink och myggnät. Ber om ursäkt ifall min text är rörig, men ville skriva en uppdatering, inte minst för att själv kunna titta tillbaka på detta och minnas den här perioden i mitt liv och hur det var och kändes. Jag kan säga rakt ut att jag är rädd och nervös, men jag har ett fantastiskt stöd i min underbara sambo som peppar och tröstar mig och finns där varje dag. Han är det bästa som finns. <3"
 
Detta inlägg skrev jag när vi precis hade varit på läkarsamtal efter vändningsförsöket som misslyckades. Hade tänkt att publicera det redan då, men av någon anledning valde jag att inte göra det. Detta var en jobbig period eftersom allt jag tänkt i mitt huvud blev omkullkastat. Vår bebis låg i säte hela graviditeten, vilket upptäcktes runt vecka 33 när barnmorskan kontrollerade magen. Vändningsförsök bokades in tre veckor senare vilket inte gick vägen som vi hade hoppats på. Både jag och Viktor önskade att vår bebis skulle lägga sig med huvudet neråt så vi kunde ställa in oss på en vaginal förlossning eftersom det var det som jag ville. När försöket misslyckades ville de inte göra något mer utan istället mättes mitt bäcken som uppskattades till att det var stort så jag skulle kunna få min vaginala förlossning. Dock blir det ju lite annorlunda i säte eftersom rumpan ju kommer först. Alla sjukhus vill inte genomföra denna typ av förlossningar, men här i Jönköping gör man tydligen det. På läkarsamtalet fick jag ett val att antingen vänta på spontan förlossningsstart då det är jätteviktigt med egna värkar under en sätesförlossning med risk att det kan sluta i akutsnitt eller göra ett planerat kejsarsnitt. Dock rekommenderade inte läkaren det senare utan ville att vi skulle invänta spontan förlossningsstart vilket vi också kände var bäst efter att ha noga övervägt risker och vad som var bäst för vårt barn. Så vi bestämde att försöka invänta en spontan förlossning, vilket kändes tryggt och bra om än lite nervöst. 
 
Problemet var dock att värkarna aldrig kom igång. Jag gick och väntade och väntade. BF-veckan var nervös då både jag och Viktor gick omkring hemma med pirr i magen och tusen tankar i huvudet. Hur skulle just vår förlossning starta? Skulle vattnet gå eller skulle den börja med värkar? Hur kändes värkar egentligen och när vet man när det är dags att åka in? Kan säga att jag googlade skapligt mycket under den här perioden och läste förlossningsberättelser om folk som genomgått sätesförlossningar. På nätet fanns både bra och mindre bra information- den sortens skräckberättelser som man gärna inte vill läsa om när man är gravid och ska föda närsomhelst. Men jag läste dem ändå förstås och ångrade mig att jag läst dem. 
Under den här tiden frågade folk hela tiden när bebis skulle komma. Den lustigaste frågan var ifall bebis redan kommit ännu. Skulle vi missa att tala om det eller? Kan säga att under den här perioden var jag skapligt irriterad eftersom när BF-veckan väl passerade utan att något hade hänt så började jag tappa humöret. Var SÅ trött på att vara gravid, haha. Det är ingenting jag minns nu hur jobbigt det var, nu när han snart är sex veckor. Nu minns jag graviditeten som mysig och längtar tills jag får vara gravid igen. Men just då mitt i högsommarvärmen i slutet av juli så var det något av det jobbigaste någonsin. När folk frågade kändes det bara ännu värre. x) 

Den 21 juli, dagen innan BF-datumet var vi inne på förlossningen för att göra ultraljud och träffa en läkare. Det konstaterades att bebis fortfarande låg i säte och verkade ha det rätt bra därinne. När läkaren undersökte livmodertappen så hade ingenting hänt typ. Livmodertappen var fortfarande omogen, vilket kändes jättejobbigt att höra minns jag. En ny tid bestämdes till den 1 augusti om inte bebisen hade kommit innan. 
 
Den 1 augusti hade bebis som bekant fortfarande inte kommit och som jag redan nämnt var jag lagom trött på allting. Vi fick träffa en läkare efter vad som kändes som en halv evighet för just denna dag var det lite kaos på förlossningen. När vi väl fick komma in så gjorde vi ultraljud igen. Då hade bebis fortfarande inte vänt sig och jag minns att läkaren var lite bekymrad. Bebis hade blivit så pass stor, då jag nu var i vecka 42. Två veckor över tiden och han tyckte inte att vi skulle genomgå en vanlig förlossning längre. Det gick helt enkelt inte att vänta längre på en spontan förlossningsstart och i säte kan man inte sätta igång en förlossning. Så väldigt hastigt och lustigt i undersökningsrummet beslutades det om kejsarsnitt. De kallade det för akut kejsarsnitt, men egentligen så gick allting till ungefär som ett planerat, bara det att vi visste om det med väldigt kort varsel. Den 1 augusti var en tisdag så själva snittet skulle ske antingen onsdagen, torsdagen eller fredagen. Läkaren gick ut för att prata med en barnmorska och kolla när vi kunde göra snitt. Den väntan kändes som en halv evighet och jag kände hur det knöt sig i magen eftersom jag verkligen inte ville göra kejsarsnitt. Jag hade ju bestämt och förberett mig för en vaginal förlossning och nu skulle det inte bli så. Det kändes tungt. Mina känslor kring kejsarsnittet tänkte jag ta i ett eget inlägg, tror jag ska göra en kategori endast till snittet då det blivit en så pass stor del av mitt liv nu. ^^ Men i alla fall. Barnmorskan kom tillbaka och vi fick reda på att den 3 augusti klockan 07 skulle vi infinna oss på förlossningen. Själva snittet skulle ske på en akuttid så jag skulle opereras i mån av när det fanns tid men någon gång under den dagen skulle vårt barn födas. Vi fick lite papper utskrivna från 1177 vårdguiden och fick fylla i en hälsorapport innan vi fick gå därifrån. Det som kändes jobbigt var att de inte hade mycket tid till att svara på frågor och vi var lite för spända för att komma på några där och då också. Vi fick reda på att vi skulle till apoteket och införskaffa operationstvål som jag skulle tvätta mig med både kvällen innan och på morgonen på operationsdagen. Jag minns att barnmorskan undrade hur det kändes och jag uttryckte min besvikelse över att det inte blev en vaginal förlossning. Hon tittade bekymrat på mig och försökte trösta med orden "nästa gång får du nog din vaginala förlossning". Jo, vi kan hoppas. ^^ 

Det kändes konstigt att gå ut från förlossningen med en lapp med datumet när ens bebis skulle födas. Väldigt konstig känsla. Jag satt i bilen efteråt och skrev i min kalender i mobilen med darrande händer ett hjärta på 3 augusti som var en torsdag. Den dag vår familj skulle utökas med en liten. 
Efteråt ringde vi Viktors föräldrar och de kom hit och hämtade vår hund till deras hem i Göteborg. Innan de åkte hem gick vi på Jensens och åt. Sista restaurangbesöket som gravid. Jag minns att jag grät ett antal gånger under den eftermiddagen och jag hade jättesvårt för att lämna bort vår hund. Saknade henne jättemycket och tyckte det var hur jobbigt som helst när bilen åkte iväg med henne i. Ville bara ta henne, Viktor och mig till en öde ö någonstans och fly från allt typ. Jag var så nervös och rädd över snittet att jag helt plötsligt inte ville föda barn längre. 
 
Det här är första delen på min förlossningsberättelse. För att inte detta ska bli alldeles för långt bestämde jag mig för att dela upp det och jag har startat en ny kategori på bloggen som heter "Min förlossning 2017". Vill gärna dela med mig plus att jag själv har ett behov av att bearbeta allting och så. Det kommer i den takt jag har tid. Hoppas ni tycker det är intressant läsning. :) Väldigt skönt att skriva av sig är det i alla fall. 
 
Men oavsett mina känslor över snittet och hur förlossningen blev så slutade allt lyckligt. Vi har världens finaste barn så trots att det var kämpigt så fick vi vår underbara son till slut. <3 <3 <3 <3
Gravid 2017, Min förlossning 2017 | | Kommentera |
Upp